Varför ska dom vara så komplicerade? Ibland är dom världens bästa ängel, och ena stunden är dom djävulen, så packad att man inte förstår vad dem pratar om? Beter sig som om dom fortfarande vore 10 år och surar, dissar och skiter totalt i en fast man inte vet varför? Man kan tydligen inte ens heja på varandra? Jag har ingen jävla aning om vad allt det här handlar om, och jag orkar faktsikt inte bry mig längre. Allt jag har gjort sedan jag lärde känna dig är att bry mig, stötta dig, lyssna på dig så fort du behöver, ställt upp för dig, hjälp dig, skjutsat dig när du behöver skjuts..alla såna saker som en bra vän ska göra, eller? eller har jag inte gjort allt det där? Säger du att jag inte har det, då är du fan dum i huvudet på riktigt, ursäkta. För det är det enda jag har gjort för dig, ställt upp. "lägg av med ditt bryr mig snack". Vad ska jag säga då? det är det enda jag har gjort för dig? Jag har till och med städat hemma hos dig, och sagt att det var du, bara för att dina föräldrar inte skulle bli sura på dig. Eller har jag inte det? Har jag inte alltid, alltid, alltid ställt upp för dig? även fast jag kanske behöver ta tag i mina egna problem, så har jag alltid ställt upp för mina vänner. Jag har suttit där på toan på festerna och hållt upp deras hår när dom spyr. varför undrar vissa? jo, för att jag är en bra vän, en vän som ställer upp i alla lägen. Men hur mycket man än försöker att duga till, så pass mycket att man kanske kan få en respons på det någongång, en hjälpande hand när man själv mår dåligt, så får man ändå bara skit för det i slut änden. Då var det den, den, den, lilla saken som ställde till det. En liten sak som jag gjorde fel med en kompis, som inte ens du ska bry dig om, förstörde tydligen allt. Den lilla saken tog jag med h*n direkt och förklarade som det var, därav jag blev förlåten direkt. Det skär i hjärtat på mig att höra " jag håller mig ifrån dem jag inte litar på ", när jag själv vet,  innerst inne till 100%, att jag inte har sagt ett enda ord till någon annan om det eller något annat. Inte ens till min fästman. " Kom tillbaka när du förstår vad jag menar " *Block*, hur ska jag förstå när jag inte vet vad det handlar om? Hur ska jag ens veta, när jag inte gjort något? "Hur ska jag veta att jag kan lita på dig när du inte höll den saken för h*n?" - det var en sak mellan oss, och jag berättade, och blev förlåten. Har jag någonsin, svikit dig personligen på något vis? Nej, det har jag inte. För du är en av mina bästa vänner, eller var. Jag vet inte vad jag ska tro längre. Självklart kommer du finnas där långt in i mitt hjärta, och alltid i mina minnen, som något bra. Men efter det här, vet jag inte vad jag ska tro. Känner mig utnyttjad, sviken, besviken, ledsen och förvirrad på samma gång. Det här är mitt sätt att få ut känslor, istället för att prata om det med mina "vänner". Ingen behöver bry sig, för ingen vet vem det handlar om mer än jag och du. Så det spelar ingen roll om jag skriver här, eller i ett skrivblock. Det är ändå mina känslor som behöver komma ut. Och det har dom fått göra nu. För ett tag. Just nu funderar jag, vem är du egentligen? Inom det där söta skalet som jag trodde var en underbar människa? Jag vet faktsikt inte. Jag vill tro att du är den jag lärde känna för något år sedan, men jag är inte säker på det, längre.