Det känns bra att veta att så många bryr sig. Nu har jag fått veta att hon mår bättre, men att hon ska få vara kvar i några dagar till, för säkerhetsskull. Det är nog bäst så, för att vara på den säkra sidan! Det kunde lika gärna gått åt fel håll, och blivit värre. När såna här saker händer ens familj eller släkt så inser man plötsligt att man ses alldeles för sällan, även fast det är lite då och då. När hon kommer hem, så ska jag börja hälsa på henne oftare. För rätt som det är, så är det försent. Och man har inte hunnit säga hejdå, eller hunnit träffa henne så mycket man ville. För det mesta hinner man inte riktigt säga hejdå, jag älskar dig. Men det brukar iaf kännas bättre om man hunnit träffa personen, och sagt något snällt. Alltid när älsklingen åker iväg nu, så säger jag att jag älskar honom. Tänk om något skulle hända när han åker iväg? Jag skulle ha sådana skuld känslor och hata mig själv för att jag inte sa att jag älskade honom. Och kanske bara för att man inte säger det engång, så händer det. Det är som en tvångstanke..så vi skiljs aldrig ovänner. Mormor, även fast jag inte säger det högt så älskar jag dig. Och även fast jag inte tror på gud, så kan jag tacka honom eller henne för att denne gav oss chansen att få träffa vår älskade Mormor, Syster, Mor, Mormorsmor igen. Det är inte alla som får den chansen! Tack.