När du känner att du vill ta klivet ut i stora världen, så kommer jag alltid att finnas där för dig och hålla din hand om du behöver det. Jag kommer för alltid stå vid din sida, det hoppas jag att du vet. Så mycket vi har gemensamt, och så många stunder av lycka och skratt, tårar och olyckliga stunder då någon av oss velat sjunka genom jorden. Vad som än händer framöver, och var du än tänker gå, så kommer jag för all framtid att stanna kvar vid din sida. Skulle du försvinna ur mitt liv, så skulle det ta lika hårt som att skära ut halva mitt hjärta. Du betyder så otroligt mycket för mig, och det hoppas jag att du redan vet. Vilket jag tror att du gör. Satt och kollade igenom datorn på gamla bilder, och fick flashbacks till sommaren 07 då det var du och jag på Lustan. När jag såg dessa bilder kom jag att tänka på "Älgklivet" och började genast skratta för mig själv. Men hur mycket jag än sökte efter den bilden, så hittade jag den inte. Men kom på att jag tog bort den för att den var pinsam och jag tyckte att jag var fet. Ett psykiskt fel som sitter i sedan många år tillbaka. Jag förstår varför jag tog bort den då, men nu förstår jag inte att jag inte bara kunde låta den ligga kvar i mappen så jag kunde se den och skratta åt den nu? Samtidigt när jag lyssnade på gammal musik, så kom låten "Rompe" upp i Winampen. Ännu ett minne som aldrig kommer släckas ner. Jag tänker på oss på moppen, mamma i båten som försöker sjunga till den, men endast kan refrängen. Hittade även den bilden med ketchup, duvet den gången jag var så desperat och gick till några som grillade korv på stranden och frågade om jag kunde få lite till min korv med mos. Kom att tänka på helgen efter min 18-års dag då du träffade Johan och var så enormt kär. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. "Hk - ja johan? - nej den där hk! - ja han heter Johan!? - jaha(A)". Den tiden vi "var lika stora överallt" eller då vi åkte ut och fiskade, men du gav upp efter 5 minuter. De tiderna vi bara har varit eller haft "lan" hela natten. Alla de gånger du har stöttat och tröstat mig när jag varit ledsen och inte orkat med vissa saker längre. Alla de gånger du sagt så fina saker till mig att jag nästan börjat gråta. De gångerna vi varit på semester tillsammans, kanske bara var 1 gång? Eller kanske 2 gånger. Badat i iskallt vatten som var så klart att fiskarna var vita. Det var som att vara utomlands, fast i Sverige högt uppe på ett berg. Den gången du gjorde små flätor i hela mitt hår, eller de gångerna vi suttit på Bylla. Jag skulle kunna skriva hur länge som helst om saker som betyder oerhört mycket för mig. Om alla våra minnen som aldrig kommer lämna min hjärna. Det är dessa saker jag tänker tillbaka till när jag är ledsen för att alla vi umgicks med har gått åt olika håll, när vi börjat och gått ut skolan. Egentligen var det meningen att jag skulle berätta för dig hur enormt mycket jag saknar dig, ditt skratt och dina sura miner när du inte får som du vill. Att jag mest av allt i världen vill att vi ska börja umgås mer än vad vi gör nu. Det kan inte vara så svårt när vi bara bor 1 mil ifrån varandra, egentligen. En dag kanske vi bor flera hundra mil ifrån varandra, och då vill jag ha upplevt allt man kan göra, med dig. Jag vill aldrig mista dig Tove, för du är min allra bästa vän. En av de få vänner som jag känner att jag verkligen kan lita på. En sån vän som alla skulle behöva ha vid sin sida. Listan blir högst 5-6 st, och du ligger högst upp på den. Jag hoppas verkligen du tar åt dig av det här, för det kommer direkt från hjärtat. En mening som bara skulle lyda: "Jag saknar dig, min bästa vän." blev såhär lång istället, så mycket att jag skulle kunna skriva en bok. Du är en underbar person gumman, jag hoppas vi ses snart. Jag älskar dig, min vän.